Medberoende kan definieras som att ha fastnat så djupt i beteenden av att hjälpa andra och ta hand om andras behov att man tappar kontakten med sina egna känslor och behov. Det finns ett uppskruvat inkännande och överansvar gentemot andra. Gemensamt för medberoende är ofta följande drag:
Människor som lider av medberoende får ofta problem med kärleksrelationer, utmattning eller känslor av tomhet och avsaknad av mening. Då är det klokt att söka terapi för hjälp.
Medberoende brukar utvecklas när man som barn växer upp med vårdnadshavare som har påtagliga brister i sitt föräldraskap, t ex p.g.a. alkoholism, psykisk sjukdom eller någon annan starkt negativ företeelse som upptar föräldern. Föräldern är inte närvarande för barnets känslor och behov, utan barnet får istället skaffa sig trygghet genom att ta hand om förälderns behov. Om föräldrarna inte kunnat se känslorna och behoven hos sitt barn kan inte heller barnet lära sig att se dem. På grund av bristen på spegling och kärleksfull närvaro fylls barnet med känslor av otillräcklighet och skam. Ursprungligen förknippas termen medberoende med att vara närstående till en alkoholist och drogberoende. Men om inte grunden till medberoende redan finns i oss så dras vi inte lika lätt in i en medberoende-relation.
Vi kan ha olika starka drag av medberoende så ett första steg i terapin är att utforska hur medberoendet yttrar sig och ställer till det i det egna livet. Sedan brukar terapin handla om att dels förändra sina destruktiva beteendemönster, och dels om att bearbeta och läka orsakerna till dessa beteendeförsvar. En viktig del i detta blir att bygga upp relationen till sig själv – att känna sina egna känslor, behov och hitta till självrespekt och självmedkänsla. När du känner dina känslor fullt ut kan du agera istället för att reagera. I arbetet med medberoende integrerar jag olika terapiformer.